(English version further down)
Mitt allra första LAN-äventyr var egentligen inte mycket mer än ett spontant träff hemma hos mina “plastkusiner” en helg. Jag hade släpat med mig min brors bärbara dator – en klumpig pjäs med en litet rund pekdon mitt i tangentbordet istället för mus eller touchpad. Den där pekpinnen, som en gång kändes futuristisk, var nu min största fiende. Vi spelade Warcraft, och jag var chanslös. Att ge kommandon till mina trupper med den där sega styrdonen var som att försöka dirigera en armé med en tesked. Jag blev vansinnig – men det var samtidigt början på något stort. Hela helgen kretsade kring datorer. Det var seriella kalblar som krånglade, spel som installerades, program som vägrade fungera – men också skratt, frustration och en spirande känsla av att det här, det här var något mer än bara spel.
Gymnasietiden – när allt tog fart
När jag började gymnasiet träffade jag Necrodude (aka Janne/, en självklar själsfrende i den digitala världen. Efter ett par veckor i samma klass hittade vi varandra – samma intresse för spel, hårdvara och sena nätter framför flimrande skärmar. LAN blev snabbt vår helgrutin. Varenda fredag släpade vi våra tunga datorlådor och massiva CRT-skärmar hem till varandra. Det började med en simpel seriell kabel, men snart upptäckte vi en lokal datorbutik som sålde billiga nätverkskort med koaxialkablar – och då var vi igång på riktigt.
Från pojkrum till gemenskap
Vi hörde rykten om att det fanns fler likasinnade – andra nördar som samlades i en lokal bara några kilometer bort. Tanken att få spela Starcraft, Jedi Knight och Quake 2 med ännu fler entusiaster var oemotståndlig. Snart var vi ett helt gäng på över 20 personer, uppkopplade i ett nätverk av skrikande fläktar, blinkande lysdioder och högt koncentrerade tonåringar. Vi bytte filer, rippade musik, snackade moderkort och grafikkort – det var en digital fristad långt innan Discord och fiber. Det snackades BIOS-inställningar och jämförde kylflänsar som om vi var i någon sorts tonårig IT-version av Top Gear.
Egna LAN och födelsen av Brain Drain Retro LAN
Åren gick, men LAN-traditionen dog aldrig. Kring 2006 började vi arrangera egna träffar – mindre till en början, kanske 10–20 deltagare, men alltid med samma glöd. Det var en tid då vi fortfarande brände CD-skivor och bar med oss hela musikbibliotek på USB-stickor. Och så, 2016, föddes idén som skulle återuppväcka allt: “The Return to Brain Drain” eller “Brain Drain Retro LAN” som vi också kallar det. Det var Necrodude som kom på konceptet – en hyllning till de fantastiskt Brain Drain LANen som ägdre rum tre gånger i slutet på 90-talet i Halmstad. En hyllning till våra rötter och en chans att återförenas med den där magiska känslan av att koppla upp sig med vänner, luta sig fram över tangentbordet, och förlora sig i spel från en svunnen tid.
Ha en skön dag alla!
/M4rku5
My First LAN – A Nostalgic Trip Back to TrackPoints and Coaxial Cables
My very first LAN adventure was really nothing more than a spontaneous weekend gathering at my “step-cousins’” place. I had lugged along my brother’s laptop – a bulky beast with a tiny round pointing stick embedded in the middle of the keyboard, instead of a proper mouse or touchpad. That little nub, which once felt futuristic, quickly became my greatest enemy. We were playing Warcraft, and I didn’t stand a chance. Trying to command my troops with that sluggish stick was like conducting an army using a teaspoon. I was furious – but at the same time, something big was being born.
The entire weekend revolved around computers. Serial cables that never worked properly, games that needed to be installed and reinstalled, programs that crashed for no reason – but also laughter, frustration, and the growing sense that this was more than just playing games. This was something special.
High School – When Everything Took Off
When I started high school, I met Necrodude (aka Janne), a true soulmate in the digital realm. After just a few weeks in the same class, we connected – sharing a passion for games, hardware, and late nights in front of flickering monitors. LAN parties quickly became our weekend ritual. Every Friday we would haul our heavy computer towers and massive CRT monitors to each other’s homes. It all began with a humble serial cable, but we soon discovered a local computer shop selling cheap network cards and coaxial cables – and just like that, we were truly up and running.
From Bedrooms to Brotherhood
We started hearing rumors – whispers of other nerds gathering just a few kilometers away in a community hall. The thought of playing Starcraft, Jedi Knight, and Quake 2 with even more passionate players was irresistible. Soon, we were over 20 people, all wired into a glorious chaos of screaming fans, blinking LEDs, and intensely focused teenagers. We shared files, ripped music, talked about motherboards and graphics cards – a digital sanctuary long before Discord and fiber internet.
We debated BIOS settings, compared heatsinks like it was some kind of teenage IT version of Top Gear.
Our Own LANs and the Birth of Brain Drain
Years went by, but the LAN tradition never died. Around 2006, we started organizing our own events – modest at first, maybe 10–20 attendees, but always with the same fiery enthusiasm. It was still the era of burning CDs and carrying entire music libraries on USB sticks.
Then in 2016, the idea that would revive it all was born: “The Return to Brain Drain” – or Brain Drain Retro LAN, as we also call it. It was Necrodude’s brainchild – a tribute to the legendary Brain Drain LAN parties that took place three times in the late ’90s in Halmstad. A celebration of our roots and a chance to recapture that magical feeling of logging in with friends, leaning forward over our keyboards, and losing ourselves in the pixelated worlds of a bygone era.
Have a nice day everyone!
/M4rku5