(English version further down)
Min första dator smög inte in i livet – den brakade in som en beige framtidsmaskin när min styvfar en dag kom hem med en 286:a till familjeföretaget. Den skulle användas för bokföring och pappersarbete, såklart. Men vi såg genast att den egentligen var något mycket större. Ett fönster. En portal. En dröm i plast och metall.
Maskinen var en 286 med en hårddisk på svindlande 10 megabyte – och till detta en matrisprinters monster som lät som en liten traktor varje gång den vaknade till liv. I början var det förstås bara föräldrarna som fick använda datorn. Men det tog inte lång tid innan min bror och jag, som två nyfikna hackerlarver, kröp fram och började förstå hur den fungerade – snabbare än de kunnat ana.
DOS, menyer och upptäckarglädje
Eftersom datorn startade upp i ren DOS, byggde min bror ett eget menysystem åt mamma så att hon enkelt kunde klicka sig fram till Windows 3.1 och därifrån öppna sitt redovisningsprogram. Det var allt hon behövde – men för oss var det bara början.
Min bror och jag började dyka ner i filsystem, utforska .exe-filer och köra små program vi inte visste vad de gjorde förrän de kraschat maskinen. Det var digitalt arkeologiskt arbete, varje kommando ett äventyr. Vi visste inte alltid vad vi gjorde – men vi visste att vi älskade det.
Den första stora spelskattjakten
Och så hände det. Min bror kom hem med spel. Inte vilka spel som helst – utan Prince of Persia. En otroligt stämningsfull side-scroller där varje hopp kunde sluta i en spikfälla eller ett svärd. Det var som att kliva in i en saga där reflexer och tålamod var lika viktiga som mod.
Snart därefter kom Wolfenstein 3D, och sedan Spear of Destiny. Vår lilla 286:a kämpade tappert, och trots att ljudbilden enbart bestod av PC Speakerns pip och tut, satt vi som klistrade. Det var som att varje liten ljudsnutt var en fanfar.
Vi hade inte så många spel, så de vi hade nötte vi in till varenda korridor och pixel satt i ryggmärgen. Det var repetition, frustration – och ren glädje.
Ljud, CD-ROM och nya horisonter
Maskinen hade inget ljudkort, så pip var standard – tills min bror lyckades övertala pappa att köpa en 486:a. Och inte nog med det: en 1x CD-ROM och ett riktigt ljudkort. Det var som att gå från stumfilm till Dolby Surround.
Jag minns fortfarande första gången vi körde Pinball Dreams och bara satt och lyssnade. På musiken. Inte ens spelade först – vi bara lyssnade. Det var magi.
Sedan kom Monkey Island 1 & 2. Och jag blev helt förälskad. Klickäventyr från LucasArts blev en hel genre för mig – humor, mysterier, och känslan av att allt kunde hända om man bara klickade på rätt sak.
Min första egna dator – svett, skit och spelglädje
Efter en sommar av blod, svett och… koskit – bokstavligen – kunde jag köpa min första egna dator. Jag hade skyfflat gödsel i två månader och fått ihop till en begagnad Pentium på 66 MHz. Den var min. Min egen. Ingen delad, ingen lånad.
Ganska snart uppgraderade jag till en 120 MHz-maskin. Jag behöll den länge – den blev en trogen vapendragare. Den fick extra RAM, ett Voodoo-kort och blev navet i mitt speluniversum. Framför den spelade jag timmar, nätter, helger. Och LAN efter LAN.
Ha en skön dag alla!
/M4rku5
My First Computer – The Scent of Printheads, DOS Menus, and the Sweet Beep of the PC Speaker
My first computer didn’t sneak quietly into our lives—it crashed in like a beige machine from the future when my stepfather came home one day with a 286 for the family business. It was supposed to be used for accounting and paperwork, of course. But we immediately saw that it was something much bigger. A window. A portal. A dream made of plastic and metal.
The machine was a 286 with a mind-blowing 10 megabyte hard drive—and a monstrous dot matrix printer that sounded like a small tractor every time it woke up. At first, only our parents were allowed to use it. But it didn’t take long before my brother and I, like two curious little hacker larvae, crawled up to it and started figuring out how it worked—much faster than anyone expected.
DOS, Menus, and the Joy of Discovery
Since the machine booted straight into DOS, my brother built a custom menu system for our mom so she could easily navigate her way into Windows 3.1 and from there open her accounting program. That was all she needed—but for us, it was just the beginning.
My brother and I started diving into the file system, exploring .exe files and running small programs we didn’t fully understand until they crashed the machine. It was like digital archaeology—each command an adventure. We didn’t always know what we were doing, but we knew we loved doing it.
The First Great Game Hunt
And then it happened. My brother came home with games. Not just any games—but Prince of Persia. An atmospheric side-scroller where every jump could end in a spike trap or a sword to the gut. It felt like stepping into a fairytale where reflexes, patience, and courage were equally essential.
Soon after came Wolfenstein 3D, and then Spear of Destiny. Our little 286 fought valiantly, and even though the entire soundscape consisted of beeps and buzzes from the PC speaker, we were glued to the screen. Every tiny sound felt like a fanfare.
We didn’t have many games, so the ones we had, we played to exhaustion—until every hallway, every pixel, was etched into memory. It was repetition, frustration—and pure joy.
Sound, CD-ROMs, and New Horizons
The 286 had no sound card, so beeps were the norm—until my brother managed to convince our dad to buy him a 486. And not just that: it had a 1x CD-ROM drive and a real sound card. It was like going from silent film to Dolby Surround.
I still remember the first time we launched Pinball Dreams and just sat there listening. To the music. Not even playing at first—just listening. It was magic.
Then came Monkey Island 1 & 2. And I was completely hooked. The LucasArts point-and-click adventures became a whole genre for me—full of humor, mystery, and that sense that anything could happen if you just clicked the right thing.
My Very Own Computer – Sweat, Sh*t, and Gaming Bliss
After a summer of blood, sweat, and… cow manure—literally—I was finally able to buy my first very own computer. I’d spent two months shoveling muck and scraped together enough to afford a second-hand Pentium 66 MHz. It was mine. All mine. Not shared. Not borrowed.
Soon after, I upgraded to a 120 MHz machine. I kept it for a long time—it became my loyal sidekick. It got more RAM, a Voodoo graphics card, and became the heart of my entire gaming universe. I spent hours, nights, weekends in front of that machine. And LAN party after LAN party.
Have a nice day everyone!
/M4rku5